fredag 25 januari 2013

Pontus och hur det hela började

 

Enligt mamma blev jag galen i hästar redan när jag var ett år gammal. Jag såg Pippi Långstrumpfilmen och blev tydligen helt förälskad i Lillagubben. Sen den dagen var jag tydligen fast. När jag blev äldre satt jag klistrad vid rutan i bilen när vi var ut och körde och skrek högljutt häst, häst när vi körde förbi en hage med hästar. Helst tyckte jag att vi skulle stanna och klappa dom, men min mamma är rädd för hästar så det brukade inte hända.

Min mormor och morfar bodde på en gård på landet och deras grannar hade hästar. Dit tvingade jag dom att köra mig så att jag fick klappa och ibland sitta på dessa fantastiska djur. Jag kommer fortfarande ihåg känslan av upprymdhet och förtjusning. Hur underbart det var att känna deras mjuka mular, varma kroppar och hur fantastiskt det var att sitta på deras kraftfulla kroppar. Känner ni igen det? Då var jag kanske tre, fyra år gammal. Till slut tyckte mormor och morfar att det började bli pinsamt att vi jämt rände hos grannarna På bygden kanske man sa att dom var för snåla för att skaffa en egen häst till tösen??  En dag när morfar och min morbror hade varit på någon auktion (förr när jag var liten hölls det sådana lite runt om på landsbygden) kom dom hem med Pontus.

Pontus var en 1-årig skäckig shettishingst. Kanske inte den lämpligaste hästen till en femårig flicka, men jag älskade honom! Han bets och var allmänt ouppfostrad som bara små shettisar kan vara. Pontus gick och skräpade med korna på gården. När han hade tråkigt så rymde han till granngårdarna och hälsade på de brunstande stona. Ibland lånade grannarna honom som teeserhingst för att se om det var dags att åka iväg och betäcka.

Han rymde jämt. En gång när mina morföräldrar hade fest, hade han varit försvunnen hela dagen. Inga av grannarna han brukade vara hos hade sett honom. Jag var fullständigt förtvivlad, så alla gästerna var tvungna
att ge sig ut för att leta efter honom, i ösregn! När vi gett upp ringde dom från Blommeröd arabstuteri, som på den tiden låg en bit ifrån mormor och morfars gård. Dom undrade om det var vår hingst som ville in och betäcka deras tjusiga arabston (som på den tiden var några av de dyraste hästarna i Sverige). Skulle vi kunna komma och hämta honom för dom ville inte helst inte ha några avkommor efter en ostammad
shettishingst!! Jag var överlycklig över att han kom tillrätta och Pontus var sur för att han inte fick bli närmre bekant med de tjusiga damerna, när han nu tagit sig hela vägen dit på sina korta ben.


Jag hade mycket roligt med Pontus och många skrubbsår och bett också för den delen. Han hade en förkärlek för att få av mig, och han var mycket uppfinningsrik ska jag säga. Min goda balans idag har jag nog Pontus att tacka för. Han reste sig, hon sparkade backut och när jag ändå satt kvar, letade han upp ett dörrhål och sprang in genom det samtidigt som han skavde av mig i dörrkarmen. När vi blev äldre och mer samspelta red vi ut långa rundor i skogen galopperade på fälten, hoppade banor (om Pontus kände för det, annars hoppade vi INTE) eller bara myste i hagen. Jag blir lite gråtmild när jag sitter här och minns honom och vår tid ihop.

Jag hade Pontus tills jag var tolv år, då fick han fång och var tvungen att avlivas. Aldrig har jag gråtit så som den dagen han åkte iväg till det eviga betet.Tack Pontus för den tid jag fick med dig, du gav mig många
fina upplevelser och erfarenheter.

2 kommentarer:

  1. Hej
    jag driver en blogg som skriver *skvaller* om hästvärlden på ett positivt sett.

    Med tanke på att min statistik öka ENORMT så kan du vara med och tävla om att bli dagens blogg, ha dagens tips eller dagens outfit.

    Välkommen.

    SvaraRadera